Ibland får man bättre perspektiv på livet än andra dar. Idag var en sån dag. Vaknade ännu mera förkyld än igår och visste att trots detta var jag tvungen att kravla mig iväg till Centralsjukhuset. Idag skulle jag nämligen vara medföljare till min cancersjuka mor. Vid sjukhuset följde olika procedurer med röntgen, läkarbesök, strålningplaneringar, strålning och intagning på onkologiska avdelningen. Jag säger bara, för att orka vara gammal och sjuk borde man vara ung och frisk. Personalen gör ju vad de kan men man blir nog rätt uppgiven. Kommunikationen mellan olika avdelningar och enheter är bristfällig och hela sjukhusapparaten förvirrande. Under de år jag följt med mamma på läkarbesök har jag sett otaliga förvirrade, trötta, rädda patienter som ensamma försökt ta sig igenom procedurerna. Jag tycker SÅ SYND om dem och jag blir SÅ ARG då jag tänker på alla arbetslösa som här kunde få en viktig uppgift. Att vara en trygg medmänniska att prata med, fråga saker av eller hålla i handen. Alltid när jag varit på onkologbesök med mamma är jag för en tid ALLERGISK mot folk som gnäller över små skitsaker. VET HUT! Vi har ju det så bra de flesta av oss. Varför kan vi då inte lära oss att uppskatta vad vi har?? Nu ska jag ta en liten tupplur och kurera mig. Tyvärr visade febertermometern att jag har lite feber ( kanske jag jagat upp mig för mycket).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar