Konstigt hur det funkar bra med vissa människor! Har en släkting som bor i södra Sverige som jag ser sällan och som jag, av någon anledning, alldeles för sällan har kontakt med. Men..när vi träffas så är det som om vi sågs igår. Vi faller in i varandras prat och tankegångar och det känns så himla skönt och bra. När vi var barn och tonåringar så sågs vi varje sommar och varje sportlov. Vi umgicks som systrar, vi tisslade, tasslade, skrattade och grät tillsammans. Vi jämförde våra världar och båda tyckte förstås att den andra hade det bättre. Vi njöt av att märka att våra mammor hade lika roligt tillsammans som vi hade. Det geografiska avståndet, som då egentligen var ganska stort, var inget problem. Vi skrev brev och träffades två gånger per år, intensivt. Sen kommer familj och barn, släktingar dör och träffarna blir mera sällan, telefonkontakt glöms bort och brevskrivandet föråldras och känns tidsskrivande. Idag kan jag inte fatta att vi inte ringt mer, träffats oftare och mailat oftare utan hamnat i varandras utkant. Det handlar ju om en människa som tänker som jag, som känner mig utan och innan, som alltid funnits i mitt liv och som jag tycker så väldigt mycket om. Nu har jag två dagar fått skratta, prata och filosofera. NU får det bli ändring, man måste ta vara på fina vänrelationer. Vänner som tillför positiv energi och som berikar ens liv. I promise!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar