Kauhajoki nästa

Fördriver bilfärden med att läsa bloggar. Åh vad jag tycker det är givande att läsa om verkliga människors liv och tankar framför allt tankar.  Jag riktigt tankar energi, oj vad lustig jag var, när jag får läsa någon annans filosoferande kring livet. Jag blir lite sorgsen då jag inser hur många människor det är som bara går genom livet utan att egentligen destumer filosofera kring själva livet. Människor som bara tar livet för givet utan att verkligen fundera, analysera och gotta sig åt det. Det är som om de vrider i sig, frossar i en godispåse utan att känna de enskilda smakerna. Ok, jag erkänner, jag slänger ju i mig godis som en uthungrad svältande ibland. Då när sockerberoendet tagit över jaget och förståndet så kanske man inte inte hjälpa att frossa utan att känna smakerna. Kanske en del människor dövar någonting med att hetsigt springa genom livet. Jag minns hur förkrossat ledsen jag var när min bror i bästa välmening haft grävmaskinsförarna att ta bort min tänkarsten vid stranden när det skulle muddras. Min tänkarsten! Den jag varje kväll satt på och kände solens sista strålar gå ner över Bonäsviken samtidigt som jag lät tankarna stillsamt vandra i takt med vågorna. Hur kunde han? tänkte jag och tårarna rann. Hur kan hon bli så upprörd? tänkte han. Jag hur kan det bli så här? tänker jag och ser molnen vandra vidare över himlen, i en bil på väg till Kauhajoki.

Kärt återseende

Konstigt hur det funkar bra med vissa människor! Har en släkting som bor i södra Sverige som jag ser sällan och som jag, av någon anledning, alldeles för sällan har kontakt med. Men..när vi träffas så är det som om vi sågs igår. Vi faller in i varandras prat och tankegångar och det känns så himla skönt och bra. När vi var barn och tonåringar så sågs vi varje sommar och varje sportlov. Vi umgicks som systrar, vi tisslade, tasslade, skrattade och grät tillsammans. Vi jämförde våra världar och båda tyckte förstås att den andra hade det bättre. Vi njöt av att märka att våra mammor hade lika roligt tillsammans som vi hade. Det geografiska avståndet, som då egentligen var ganska stort, var inget problem. Vi skrev brev och träffades två gånger per år, intensivt. Sen kommer familj och barn, släktingar dör och träffarna blir mera sällan, telefonkontakt glöms bort och brevskrivandet föråldras och känns tidsskrivande. Idag kan jag inte fatta att vi inte ringt mer, träffats oftare och mailat oftare utan hamnat i varandras utkant. Det handlar ju om en människa som tänker som jag, som känner mig utan och innan, som alltid funnits i mitt liv och som jag tycker så väldigt mycket om. Nu har jag två dagar fått skratta, prata och filosofera. NU får det bli ändring, man måste ta vara på fina vänrelationer. Vänner som tillför positiv energi och som berikar ens liv. I promise!!!