Det blir inte alltid som man tänkt sig

Sportlovet började med att vi svävade på rosa moln och gladde oss över dotterns framgångar. Sen, pang ur tomma intet, kom den flunsan och dök ner på mig som en ovälkommen gäst. Vi firade alla födelsedagar och medaljer med ett stort och trivsamt kalas hos min kära syster, och jag bara frös. Sen blev det att svepa in sig i filtar när febern steg och slänga av sig filtar och svettas ut när febern sjönk i 5!! dagar. Klart att man kunde gräva ner sig, bli bitter och inåtvänd och svära ve och förbannelse över livets orättvisa, men jag är ju inte för intet en obotlig optimist så jag fogar mig. Det finns ju de som har det värre och det är ju sällan jag blir sjuk, det var väl min tur nu. Det konstiga är hur jobbigt det ändå kan vara att göra sånt man annars trivs med när man inte själv får välja. För rastlös, trött och okoncentrad att läsa bok, se på film och för hostig att prata i telefon. Tack och lov för Ipaden, bloggar och chat-möjligheter. Tack och lov för IT-åldern!! Men jag tror nog att jag snart kommer att ta ut mina tre ledigdagar, som jag fått för att jag jobbat tjugo år i kommunen, och boka en sista-minuten-resa någonstans. Because I deserve it and need it!!