Fly away flu

Jahapp, inte kunde man väl tro att det skulle bli så här långvarig hemmavsitelse. Det är nu tredje veckan jag dras med influensan. Läkaren sjukskrev mig hela den här veckan då jag bara går med stegring och ont i luftrören av torrhostan. Hon funderade att antingen blir jag frisk eller så blir det till lunginflammation. Jag hoppas och tror att jag böir frisk bara jag har tålamod att vila. Med då det är så tråååkigt att vara hemma. Jag facebookar, twittrar, läser bloggar, ser på filmer, läser i en bok, byter till en annan, lyssnar på musik och har leidon!! Jag gjorde förstås en kardimalmiss då jag for på jobb två dar förra veckan med stegring. Borde ha hållit mig hemma, men...det är så lätt att vara efterklok. Jag saknar ridningen och Emppu. GulleEmppu var jag och hälsade på i söndags när jag trodde at jag skulle bli frisk. Tog en långsam försiktig promenad via stallet och i skogen, men det var tydligen för ansträngande. Jag saknar att vara ute att skida i det underbart soliga vackra vintervädret. Istället ser jag hur dammtussarna och katthåret virvlar runt i huset, suck! Jag saknar mina långpromenader. Jag saknar mina elever och kollegor. Jag saknar att gå på fika med mina väninnor och att prata mera. Läkaren tyckte jag skulle försöka prata så lite som möjligt för att låta luftrören vila. Jättelätt för mig... Jag vet inte hur många sms, mail, och telefonsamtal som jag varit tvungen att klara av för att jag allt skall löpa på så friktionsfritt som möjligt i skolan. Tack och lov har jag en bra assistent i klassen som kan rutinerna och gjort det lättare för vikarien, stavhoppardottern. Det är roligt att höra hennes reflexioner på mitt jobb och mina elever. Jag tror hon får en ökad förståelse för min vardag. Hon skulle nog bli en bra lärare också, men det är ju inte den banan hon väljer. Nu skall jag börja kika i kylskåpet och se om det finns något som lockar mig att äta, matlusten är inte den bästa.
Jag tycker ändå nog att jag mentalt klarat det här bra att vara sjuk så här länge. Jag har ju ibte deppat ihop eller så. Jag går inte runt och tycker synd om mig för jämnan. Nu är det här och då får man bita i det sura äpplet. Igår fick vi en ledsam nyhet. En f.d. kollega som lärt mig och mina kollegor massor om läs- och skrivstrategier i skolan, dog igår. En alldeles för tidig död, men en död som befriade henne från stora plågor. Jag minns henne med värme och hennes arbete lever vidare i vår skola. Frid över hennes minne!

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Sportlovet började med att vi svävade på rosa moln och gladde oss över dotterns framgångar. Sen, pang ur tomma intet, kom den flunsan och dök ner på mig som en ovälkommen gäst. Vi firade alla födelsedagar och medaljer med ett stort och trivsamt kalas hos min kära syster, och jag bara frös. Sen blev det att svepa in sig i filtar när febern steg och slänga av sig filtar och svettas ut när febern sjönk i 5!! dagar. Klart att man kunde gräva ner sig, bli bitter och inåtvänd och svära ve och förbannelse över livets orättvisa, men jag är ju inte för intet en obotlig optimist så jag fogar mig. Det finns ju de som har det värre och det är ju sällan jag blir sjuk, det var väl min tur nu. Det konstiga är hur jobbigt det ändå kan vara att göra sånt man annars trivs med när man inte själv får välja. För rastlös, trött och okoncentrad att läsa bok, se på film och för hostig att prata i telefon. Tack och lov för Ipaden, bloggar och chat-möjligheter. Tack och lov för IT-åldern!! Men jag tror nog att jag snart kommer att ta ut mina tre ledigdagar, som jag fått för att jag jobbat tjugo år i kommunen, och boka en sista-minuten-resa någonstans. Because I deserve it and need it!!