Funderingar

Ibland är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Är jag jag förälder, maka, syster, vän eller är jag bara jag. Ju äldre jag blir destu sjäviskare tycker jag att jag artar att bli. Men jag vet inte, tror inte att det är något negativt med det. Ju mer jag månar om att jag ska göra val som känns rätt enligt hjärtat destu  bättre upplever jag ändå att det blir i slutändan. Det som jag tycker är svårt är att rådgöra mina barn utan att lägga mig i. Utan att riskera bli en besserwisser som vet allt och kan allt och just därför inte tas på allvar. Svårt att, som en indiivid, med många åsikter, lyssna humma och bara finnas till.  Svårt att bita ihop och inte säga; vad var det jag sade? när det skiter sig. Bita sig själv i läppen när man just kläckt ut sig att..ja, vi lär först av våra egna misstag. Fastän man menar att det är just det vi måste göra, var och en av oss, göra våra egna misstag. Det är ju så vi lär oss. Eller lär och lär. Det är ju så vi UTVECKLAS som människor. Jag skulle inte vilja vara utan ett enda av mina misstag, fastän det sved så in i helsike just när det upplevdes. Nåja, lite tankar i midsommarnatten.