Funderingar

Ibland är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Är jag jag förälder, maka, syster, vän eller är jag bara jag. Ju äldre jag blir destu sjäviskare tycker jag att jag artar att bli. Men jag vet inte, tror inte att det är något negativt med det. Ju mer jag månar om att jag ska göra val som känns rätt enligt hjärtat destu  bättre upplever jag ändå att det blir i slutändan. Det som jag tycker är svårt är att rådgöra mina barn utan att lägga mig i. Utan att riskera bli en besserwisser som vet allt och kan allt och just därför inte tas på allvar. Svårt att, som en indiivid, med många åsikter, lyssna humma och bara finnas till.  Svårt att bita ihop och inte säga; vad var det jag sade? när det skiter sig. Bita sig själv i läppen när man just kläckt ut sig att..ja, vi lär först av våra egna misstag. Fastän man menar att det är just det vi måste göra, var och en av oss, göra våra egna misstag. Det är ju så vi lär oss. Eller lär och lär. Det är ju så vi UTVECKLAS som människor. Jag skulle inte vilja vara utan ett enda av mina misstag, fastän det sved så in i helsike just när det upplevdes. Nåja, lite tankar i midsommarnatten.

Someone's light

Februarilängtan

Ifjol däckades jag av en förkylning lagom till sportlovet..nu var det dags igen..att ligga lite i soffhörnet och låta kroppen återhämta sig. Jag har haft hektiska veckor ett tag nu, så förkylningen kom inte direkt som någon överraskning. Det gäller att inte köra slut på kroppens reserver utan hushålla med sig själv. Tyvärr är det ändå så att ibland kan man inte ändra på rådande omständigheter och omgivningens krav och då går det som det går. Nåja, nu hinner i varje fall själen hinna ikapp kroppen under den påtvungna vilan. Själen längtar till vårljus, värme och glada skratt! Och kroppen vill vandra på doftande, lummiga skogsstigar och simma i välkomnande hav.