Mysmorgnar och klokheter

Mysmorgnar kan man inte få för mycket av. Mornar då kaffet dricks långsamt och njutningsfullt. Mornar  livet står stilla en stund och själen hinner ikapp med kroppen. Som tilltugg hinner jag också läsa en del klokskaper och kanske skriva en och annan själv.

Min kokong

Denna veckan ett liv...Men nu är jag innesluten i min egen sköna kokong på Vilonabba. På programmet står vila, långpromenad längs havet, lite skoljobb och meditation. Allt i en lagom blandning.

Värme i Novembermörkret

Onsdagkvällar är mina bästa kvällar. I stallet med Emppugullet och jag får värme, kärlek och harmoni!

Livskraft

Ibland kan det vara bra att ryta till och inte bli det jagade villebrådet, utan den som står upp för sig själv och säger att nu är det min tur! Pröva mig, jag håller!

Mycket vatten under broarna

Optimisten är nog fortfarande optimist även om det varit tuffa tider att ta sig igenom. Fastän jag förberett mig så pass länge på att jag så småningom inte längre skulle ha mamma kvar i livet, så var det ändå en stor, genomgripande och tung förlust när mamma somnade in i augusti. Jag menar mamma är ju mamma, vem skulle kunna ersätta ens egen mamma? Hon som alltid funnits och som alltid ska finnas! 

Nu känns det som om jag driver vind för våg när jag förlorat ankaret i mitt liv. Under många år är det ju jag som varit klippan, stödet och hjälpen i min mors liv, så jag borde ju klara mig hur bra som helst på egen hand. Men i barndomen och i uppväxten var det ju mamma som var klippan, stödet, tryggheten och den alltid lika hjälpsamma handen.

Det känns som om jag, förutom att jag förlorat mamma, förlorat en stor bit av mig själv och min uppgift i livet. Nu gäller det att söka fram livskompassen, fatta rodret och navigera vidare ut på stora havet. Sorgen och saknaden är annorlunda nu än när jag för elva år sen miste pappa. Då högg sorgen ner som rovfågelklor i hjärtat och saknaden slet hål i bröstet. Nu känner jag mera en stor tomhet samtidigt som jag känner en djup tacksamhet över att fått ha en så fin mamma. Jag känner också en tacksamhet över att hon fick sluta sin tid på jorden precis på det sätt som hon önskade, omgiven av alla som älskade henne. Den vackraste av sommardagar fick hon somna in omgiven av kärlek. För mig var det ett fantastiskt stöd och en stor trygghet och glädje att jag i den stunden också kunde ha mina döttrar med mig. Tänk att ha förmånen att ha så fina döttrar att de,17 och 20 år gamla, vakar med sin mommo på samma sätt som mommo vakade över dem när hon skötte dem som små. 

-Man får vad man gjort sig förtjänt av, uttryckte den ena av dem. 

Efteråt pratade vi mycket om döden och livet och om döden som en naturlig del av livet. När en gammal människa dör, som fått leva ett långt och lyckligt liv, så är ju döden så naturlig. Men den plötsliga, ofattbart grymma döden som människor också måste stå inför...

Styrka, kärlek, stödjande vänner och tillförsikt önskar jag alla dem!