Självkänsla/Självförtroende

Kommentarer jag fått i helgen fick mig att börja reflektera över begreppen självkänsla och självförtroende. Är det så att man borde dämpa sin goda självänsla och sitt själförtroende i kontakten med människor som har sämre självkänsla. Är det så att jag får andra att känna sig sämre bara för att jag är nöjd med mig själv? Jag vill ju inte tro att så är fallet, men hur gör man då? Kan man dämpa sig själv och låtsas vara annorlunda än man är? Hjälper det upp nån som kämpar med sin självkänsla? Jag vill ju tro att jag genom att visa att jag är ok med mig själv kan sporra nån annan att också vara ok med sig själv. Lite trött på att alltid få höra hur gott självförtroende jag har. Banne mig, jag har kämpat mig till att bli/ vara den jag är. Gör detsamma du!

Funderingar

Ibland är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Är jag jag förälder, maka, syster, vän eller är jag bara jag. Ju äldre jag blir destu sjäviskare tycker jag att jag artar att bli. Men jag vet inte, tror inte att det är något negativt med det. Ju mer jag månar om att jag ska göra val som känns rätt enligt hjärtat destu  bättre upplever jag ändå att det blir i slutändan. Det som jag tycker är svårt är att rådgöra mina barn utan att lägga mig i. Utan att riskera bli en besserwisser som vet allt och kan allt och just därför inte tas på allvar. Svårt att, som en indiivid, med många åsikter, lyssna humma och bara finnas till.  Svårt att bita ihop och inte säga; vad var det jag sade? när det skiter sig. Bita sig själv i läppen när man just kläckt ut sig att..ja, vi lär först av våra egna misstag. Fastän man menar att det är just det vi måste göra, var och en av oss, göra våra egna misstag. Det är ju så vi lär oss. Eller lär och lär. Det är ju så vi UTVECKLAS som människor. Jag skulle inte vilja vara utan ett enda av mina misstag, fastän det sved så in i helsike just när det upplevdes. Nåja, lite tankar i midsommarnatten.

Someone's light

Februarilängtan

Ifjol däckades jag av en förkylning lagom till sportlovet..nu var det dags igen..att ligga lite i soffhörnet och låta kroppen återhämta sig. Jag har haft hektiska veckor ett tag nu, så förkylningen kom inte direkt som någon överraskning. Det gäller att inte köra slut på kroppens reserver utan hushålla med sig själv. Tyvärr är det ändå så att ibland kan man inte ändra på rådande omständigheter och omgivningens krav och då går det som det går. Nåja, nu hinner i varje fall själen hinna ikapp kroppen under den påtvungna vilan. Själen längtar till vårljus, värme och glada skratt! Och kroppen vill vandra på doftande, lummiga skogsstigar och simma i välkomnande hav.

Mysmorgnar och klokheter

Mysmorgnar kan man inte få för mycket av. Mornar då kaffet dricks långsamt och njutningsfullt. Mornar  livet står stilla en stund och själen hinner ikapp med kroppen. Som tilltugg hinner jag också läsa en del klokskaper och kanske skriva en och annan själv.

Min kokong

Denna veckan ett liv...Men nu är jag innesluten i min egen sköna kokong på Vilonabba. På programmet står vila, långpromenad längs havet, lite skoljobb och meditation. Allt i en lagom blandning.

Värme i Novembermörkret

Onsdagkvällar är mina bästa kvällar. I stallet med Emppugullet och jag får värme, kärlek och harmoni!